 |
| Betyg: BBBB (av fem möjliga) Förlag: Albert Bonniers Förlag Utgivningsår: maj 2011 (inbunden dec 2011 (pocket) Antal sidor: 253 sidor ISBN: 9789100126186 (inbunden) 9789174292268 (pocket) |
Skrek jag? Det tror jag inte. Och ändå var hela jag ett enda stort skrik, som när en mardröm blivit verklighet. Man vill skrika men inte minsta läte kommer fram, man vill springa iväg men fötterna trampar bara runt i kvicksand."
Den 2 mars 1998, blev tioåriga Natascha Kampusch överfallen och bortförd på väg till skolan. I över åtta år hölls hon inspärrad i ett specialbyggt ljudisolerat källarutrymme hos en man vid namn Wolfgang Priklopil, i Strausshof utanför Wien.
Fullkomligt utlämnad till förövarens nycker tvingades hon utstå såväl fysisk som psykisk misshandel och sexuella övergrepp, utan att veta om hon någonsin skulle bli fri igen.
När hon som artonåring slutligen lyckades fly var hennes barndom över.
Under tiden som jag har läst den här boken har jag kastats hej vilt mellan olika känslor; hat, sorg, styrka, maktlöshet och glädje.
Nere i det underjordiska källarutrymmet skapar Natascha sin egna värld och förlitar sig på gärningsmannens existens för att överleva. Han är den enda människan som vet att hon lever och var hon finns och för att ha en chans att överleva måste hon göra det.
I början av fångenskapen är han väldigt mån om att göra henne till lags. Han ger henne mat, godis, presenter, tv och filmer, de spelar spel och de målar om och inreder rummet precis som hon önskar. För Natascha blir detta ett sätt att inte förlora förståndet, att på något vis upprätthålla en slags vardag och en dygnsrytm.
Dock ändras allt detta med tiden och snart blir hon utsatt inte bara för psykisk utan även fysisk misshandel, sexuella övergrepp och svält. Den fysiska misshandel kan innebära slag och sparkar mot huvudet, ögonen, magen, ryggen och i boken beskrivs det så detaljrikt att man mår illa och förundras över hur hon lyckas överleva. De sexuella övergreppen beskrivs dock inte alls i boken, då hon har valt att hålla dessa erfarenheter för sig själv, utan hon skriver endast att detta har förekommit och inget mer.
Ju längre tiden går, desto mer rädd och paranoid tycks Wolfgang bli, i tron om att hon hela tiden ska försöka rymma, vilket känns absurt då hela huset är som en fängelseanstalt. När han väl låter henne komma upp till huset i korta perioder, lämnar han aldrig hennes sida och hotar med att döda henne och alla eventuella vittnen som ser henne om hon försöker fly. Han har så starkt grepp kring hennes psyke att de fysiska betongväggarna där hon hålls instängd har bytts ut mot osynliga inre murar.
När man läser den här boken förundras jag ändå över hennes starka överlevnadsinstinkt.
Att hon, när hon väl fyllt 18, ska göra ta mod och ta vara chans till att lyckas rymma.
Och en del chanser får hon och man blir frusterad över att hon inte tar dem, även om man förstår hennes rädsla över att osyldiga ska bli skadade, att hon inte ska bli betrodd och sedan istället mördas. Därför blir man oerhört lycklig när chansen väl infinner sig och hon lyckas fly.
Innan man läser en sådan här bok så är man så inställd på, redan från början, att man hatar den onda och hejar på den goda. Självklart. Vilket man också gör igenom hela boken.
Men ju mer man läser, desto mer växer olika nyanser av gärningsmannen fram. I samma takt som Natascha börjar förstå honom, så gör även jag det, även om det tar emot. Jag säger inte att det rättfärdigar hans handlingar på något vis, absolut inte, men man lär sig att förstå individen Wolfgang Priklopil.
Denne djupt paranoida, psykotiska, dominanta man som precis alla människor söker efter ett normalt liv, där han kan leva i en relation och få känna sig älskad och behövd.
Favoritstycke i boken:
"Du har satt oss båda i en situation som bara en av oss kan överleva", sa jag plötsligt. Gärningsmannen tittade förvånat upp, men jag lät mig inte avskräckas. "Visst är jag tacksam för att du inte dödat mig och att du tar så väl han om mig. Det är verkligen gulligt av dig. Men du kan inte tvinga mig att leva med dig. Jag är en egen människa, med egna behov. Det måste bli ett slut på det här."
Wolfgang Priklopi svarade stumt med att ta ifrån mig penseln. Jag kunde se i ansiktet att han var djupt chockad. under alla dessa år måste han ha fasat inför det här ögonblicket, då det skulle gå upp för honom att allt förtryck hade varit förgäves, att han trots allt inte hade lyckats knäcka mig.
"Det är helt naturligt att jag måste härifrån. Det borde du ha fattat från första början. En av oss måste dö, det finns ingen annan utväg. Antingen dödar du mig eller så släpper du mig fri."
Kampusch äger huset där hon hölls fånge, hon säger i en intervju hos Skavlan 4 mars 2011 att huset gavs henne som gåva/kompensation. Hon säger vidare att huset har blivit en börda för henne rent ekonomiskt och att hon själv tycker att det är obehagligt att vara i närheten av huset. Helst går hon inte längre in där, utan har andra personer som sköter det som måste skötas. Hon bad att få huset därför att hon var rädd att det annars skulle bli något slags underhållning för någon av gärningsmannens beundrare, eller ett museum för allmänheten.
Hon bor idag i en lägenhet inte långt ifrån huset.
