 |
Betyg: BBBB (av fem möjliga) Förlag: Alfabeta Utgivningsår: jan 2013 (inbunden) Antal sidor: 200 sidor ISBN: 9789150114997 (inbunden) |
Innan dagen är slut har hon snott skrivboken , sett Håkan Hellström spela på Mega Store och bytt namn till Elsa.
Upprymd av sina nya intryck tänker hon börja ett nytt liv. Hejdå tragik, hejdå ensamhet. Ge mig nåt som tar mig någonstans.
I skolan går Elsa på de lektioner hon har lust till, annars sitter hon hemma i sackosäcken och skriver. I den nya skrivboken ska hon göra upp med alla jävligheter: utanförskapet, flytten från Öland, föräldrarnas skilsmässa, människorna i Säby och framför allt bästa kompisen Katrinas svek, de som skulle vara varandras tvillingsjälar.
Men i skolan finns svenskaläraren Anders, som också gillar Håkans musik och att trampa asfaltsgator om natten. Är han den första som faktiskt förstår henne på riktigt?
Klara Krantz, är 27 år gammal och bor med familj i Finntorp utanför Stockholm. Ge mig arsenik är hennes debutbok.
I SvD i jan 2013 uttalade hon sig så här om när hon bestämde sig för att börja skriva på allvar och om sitt författarskap:
-Det är inte som att jag har fattat beslutet på det sättet kanske. Eller det har inte varit som ett yrkesval, för det har jag tänkt att författare kan man inte vara, säger hon.
Senare förtydligar hon sig - det är ju inte så att hon bara råkat skriva en bok. Att skriva skönlitterärt är något hon länge drömt om och slitit för att få göra, just därför kan hon inte så lättvindigt kalla sig för författare med stort F.
Vissa berättelser är krävande att planera, den här växte fram organiskt, utan förutbestämd handling och kapitelindelning - överraskade ofta författaren själv. Resultatet blev en bok om en svart period i en ung människas liv, skriven med samma sorts smittande upprymdhet som präglar Håkan Hellströms musik.
Jag hade hört talas om den här boken i tidigt skede, månader innan den skulle släppas. Kanske mest för att den kopplades ihop så mycket med Håkans musik och det pratades om att Klara Krantz fått genomgå mediaträning inför boksläppet, då man trodde att det skulle bli ett stort mediapådrag. Men i samband med släppet, förblev det rätt tyst, enligt mig. Några spridda recensioner, med gott betyg och en intervju/artikel i SvD. Jag hade förväntat mig mer.
Dock kanske det inte är så dumt att boken inte fick all den där stora uppmärksamheten, jag är inte säker på att den hade axlat det ansvaret. Missförstå mig rätt; jag menar inte att boken är dålig, men vilken bok kan leva upp till alla höga förväntningar som allt mediapådrag hade skapat? Berget blir för högt att bestiga helt enkelt.
Men i mina ögon är boken underbar och huvudkaraktären Elsa är fantastisk! Det är lätt att knyta an till henne; tonåringen som känner sig ensam och missförstådd, inte har många vänner, som försöker redan ut sina känslor kring kärlek och föräldrarnas separation och som överallt älskar att skriva och lyssna på Håkans musik. I den här boken bevisar det hur mycket musik kan hjälpa en att härda ut. I början saknade jag att det inte var mer Håkan-texter, men jag insåg sedan att de skulle ha tagit över alltför mycket.
Det är ett fint samspel mellan Elsa och de andra karaktärerna, speciellt gillar jag relationen som växer fram mellan henne och läraren Anders. Önskar att relationen mellan Elsa och Lisa hade funnits med mer, hade gärna sett en fortsättning där.
Tycker att man bör läsa den här boken, vuxen som ungdom!
Jag kommer absolut att läsa den igen, men helst hoppas jag på en uppföljare eller en till bok från Klara Krantz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar