Den sista vilan - Mats Ahlstedt

Betyg: BBB+/5

Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: oktober 2017
ISBN: 9789176295588

Vem stryper och stympar prostituerade kvinnor?

Flera tecken tyder på att Fatima Wallinder och hennes kollegor vid Göteborgspolisen har med en satanistsekt att göra. När Fatima och hennes spaningsgrupp nystar i fallet hittar de inte bara kopplingar till satanism utan också till något betydligt värre.
Samtidigt sörjer Fatima sin vän fängelseprästen Johannes Brobeck som hastigt har avlidit. Kan hans dödsfall ha kopplingar till mordutredningen?
Polisen jagar en eller flera gärningsmän, skoningslösa i sin ondska, som anser att vissa människor inte förtjänar att leva.
En av dessa är Fatima själv ...

Mats Ahlstedt, född 1949, tillbringade sina första levnadsår på en prästgård i Jämtland. Därefter gick flyttlasset till Göteborg där hans far jobbade som fängelsepräst. Efter en fil. kand. på Göteborgs Universitet i svenska med inriktning på litteraturvetenskap blev Mars journalist. Idag ägnar han sig enbart åt sitt författarskap.
hans texter genomsyras av ett starkt samhällspatos där han tydligt tar parti för utsatta kvinnor. Han har tidigare kommit ut med inte mindre än tio krminalromaner. 
Den sista vilan är den nionde delen i serien om kriminalkommisarie Fatima Wallinder och Sören Högström.

När jag fick den här boken i brevlådan hade jag tidigare inte läst någonting av nämnda författare, bara sneglat på tidigare utgivningar. Detta är, som jag skrev, den nionde boken i en serie (förlåt om jag räknat fel) och jag var därför lite orolig att det skulle kännas som om jag gått miste om alltför mycket om jag inte läst de tidigare delarna. Det behövde jag inte oroa mig för!
Författaren går kortfattat in på tidigare relationer och händelser för en ökad förståelse men annars är denna historia en del för sig och fungerar därför utmärkt att läsa fristående. Om inte annat blir en sugen på att läsa tidigare delar!
Jag tycker att storyn är bra, kapitlena är korta och avslutas ofta med en cliffhangers som gör att en inte kan sluta läsa.
Något som jag upplever som en skillnad gentemot andra deckare jag läst, är att språket även känns något nedbantat; det finns inget överflödigt i texten vare sig det gäller ord, i konversationerna eller i berättandet kring miljöer eller händelseförlopp. Det blir emellanåt ett snabbt och koncist  språk, som fungerar när tempot behöver vara högre och då förstärks av detta, men ibland mindre bra då jag önskar lite mer djup. Emellanåt upplever jag också att jag har svårt att hålla reda på de två Skogman karaktärerna.
På det stora hela var detta en bok som jag tyckte var helt okej och jag kommer nog ge mig på fler böcker av författaren. Detta är en bok/serie som bör uppskattas av de läsare som vill ha lätta deckare med snabbt tempo.